HÖFTLEDSDYSPLASI Höftledsdysplasi (HD) hos Grand Danois - myt eller verklighet Höftledsdysplasi (HD) är en rubbning i ledens utveckling under de första av hundens levnadsmånader, en rubbning som i vissa fall kan leda till ostadigheter i leden, benpålagringar och vid s.k grav HD, eventuell smärta. Varierande grad HD finns i mycket varierande grad hos ett flertal raser, däribland Grand Danois. Förekomsten av HD hos vår ras har "i alla tider" legat på en ganska konstant nivå både beträffande antal drabbade och grad av dysplasi. Myter - verklighet Dock har myterna och vanföreställningarna om HD frodats. "Dom där har väl mycket problem med höfterna, va?" och liknade frågor och påståenden är tyvärr alltför vanliga och har ofta sin grund i liten erfarenhet av rasen och/eller okunskap. Hälsoproblem Under c:a tjugo år har vår ras varit ansluten till Svenska Kennelklubbens hälso- program avseende höftledsdysplasi, och det har för våra uppfödares del inne burit att, för att få registrera valpar, föräldradjurens HD-status måste vara känd innan parning. En tillbakablick på dessa tjugo års hälsoprogram visar tydligt att det inte finns någon skillnad mellan "före" och "efter" inträdet i SKKs hälsoprogram. Undersökning SGDK genomförde 2003 en undersökning bland uppfödare av rasen och enskilda Grand Danoisägare gällande rasens hälsa. Av 400 utskickade enkäter besvarades 361 och av dessa framgår att endast 38 hundar hade någon form av HD. Statistik Statistik från försäkringsbolag, raskunniga veterinärers erfarenheter samt inte minst mycket erfarna uppfödares mening avseende HD hos Grand Danois, bidrog till att SGDK hos Svenska Kennelklubben begärde att, bl a i avsikt att fokusera på hjärtsjukdomar hos Grand Danois, få utträda ur SKKs hälsoprogram för HD. Utträde ur hälsoprogram SKK hörsammade klubbens begäran och beslutade att fr o m 2006-01-01 kravet på känd HD-status för registrering av valpar, tas bort. SGDK åläggs att utvärdera resultatet av beslutet efter fem år.   HÄLTOR Överutfodring eller obalanserad foderstat i kombination med genetiskt pre- disponerande faktorer kan ge hältor av flera olika slag. Bogledshältor före- kommer (ej så ofta nu som förr - foderstaten är ju bättre nu) så kallad oste- ochondros, dvs en bit av ledbrosket lossnar från ledytan, en smärtsam process som gör att hunden haltar. I vissa fall läker skadan av sig själv, i annat fall tas den lösa broskbiten bort operativt. Armbågsleds- och höftledsfel är ovanliga på grand danois. Fel i tillväxtzonerna längre ner i benen förekommer också och vid alla former av hältor bör hundkunnig veterinär upp- sökas. Det får inte förekomma fraser som "valpen är halt därför att den har växtvärk", en hälta är en varningssignal att något är fel!   MAGSÄCKSOMVRIDNING Torsio-ventriculi De flesta hundraser kan få vad som populärt kallas magomvridning. Det är dock inte hela magsäcken som vrider sig, utan enbart övre delen (fundus) som gasfylls, utvidgas och ändrar läge, så att gasen ej tar sig ut. Hunden blir orolig, får spända bukväggar och försöker kräkas utan resultat. Orsaken vet man ej säkert, men stora matportioner, stor vattenkonsumtion, motion nära utfodringen osv kan utlösa omvridningen. Detta är ett mycket akut tillstånd. Åk genast till djursjukhus eller större veterinärklinik som har resurser att ta hand om och hjälpa hunden tömma magsäcken. Återfallsrisken är stor, varför en operation rekommenderas, en tid efter det akuta tillståndet, varvid magsäcken sys fast i rätt läge. Om man har en Grand Danois som blir drabbad så kan man rapportera in detta till Svenska Grand Danois klubbDiagnosen I dagsläget finns inget som stödjer att magsäcksomvridning är ärfligt, eller hur det ärvs ifall så vore fallet, så en bra början är att samla så många hundar som är drabbade på ett och samma ställe så att någon form av studie kan göras.   HALSINFEKTIONER Dessa är mycket vanliga hos Grand Danois och ibland en av anledningarna till dålig aptit. Halsmandlarna blir ofta återkommande infekterade och slutligen brukar operation vara det som definitivt sätter stopp för vidare problem. I övrigt är rasen relativt frisk och bör vara rätt ras för en intresserad. Men som sagt, liten blir stor på ett år och utrymme krävs både inom- och utomhus åt en så stor hund. Källa: Svenska Grand Danois Klubben   Dilaterad Kardiomyopati - det svaga hjärtat Av: Mia Olsson & Jens Häggström Hjärt- och kärlsjukdomar är den största dödsorsaken hos människor i västvärlden. Hoshundar är det den tredje vanligaste dödsorsaken. Förvärvad hjärtmuskelsvaghet kallasäven dilaterad kardiomyopati (DCM) är den näst mest förekommande hjärtsjukdomenhos hund och drabbar främst stora hundar.Hjärtsjukdomar uppträder antingen till följd av annan sjukdom eller som en primär sjukdom. För de primära hjärtsjukdomarna är orsaken oftast okänd, de kan vara medfödda eller förvärvade och i de allra flesta fall tros de vara ärftliga. Att en sjukdom är ärftlig innebär att det någonstans i den genetiska koden uppstått ett fel som orsakar sjukdom och felet kan överföras till kommande generationer. Ett tydligt tecken på att de är ärftliga är att de ”verkar gå i arv” och förekommer mycket mer frekvent hos vissa hundraser och nästan inte alls i andra. De primära hjärtsjukdomarna kan i sin tur delas in i hjärtmuskelsvaghet, hjärtmuskelförtjockning eller hjärtmuskelförstelning. Näst vanligaste hjärtsjukdomen hos hund Den näst mest förekommande hjärtsjukdomen (efter kronisk hjärtklaffsdegeneration) hos hundar är dilaterad kardiomyopati (DCM), även kallad förvärvad hjärtmuskelsvaghet. Samma sjukdom förekommer också hos människa och även där förefaller DCM vara ärftlig. Drabbade hundar utvecklar denna hjärtmuskelsvaghetsom i sin tur leder tillatt hjärtat förstoras. Ett förstorat hjärta förmår inte att lika effektivt pumpa blod ut i alla delar av kroppen. Detta leder till att blod ansamlas i venerna som leder till hjärtat och vätska pressas ut i lungor (lungödem) och buk. Sjukdomstecken som brukar uppkomma när detta inträffar omfattar andningssvårigheter, trötthet, försämrad aptit och hosta. I det här stadiet har hunden drabbats av hjärtsvikt som på sikt kan leda till dödsfall. Vilka hundar drabbas? Stora hundraser drabbas mer frekvent än andra. I vår genetiska forskning ligger fokus på Newfoundlandshund, Grand Danois och Irländsk varghund men även andra hundraser får DCM. Hundar kan drabbas av sjukdomen från valpstadiet till att de är gamla, men den vanligaste åldern för en hund att utveckla DCM är runt 5 år. En liten andel av hundar som har förvärvad hjärtmuskelsvaghet kan leva ett till synes normalt liv utan att någonsin uppvisa symptom. Vanligtvis utvecklar drabbade hundar sjukdomstecken som andfåddhet, orkeslöshet och rubbningar i hjärtrytmen (arytmier), och slutligen hjärtsvikt. Prognosen för hundar med förvärvad hjärtmuskelsvaghet som utvecklat hjärtsvikt är på lång sikt generellt dålig, de flesta avlivas eller dör slutligen p.g.a. svår hjärtsvikt. Idag är det emellertid möjligt att behandla hunden med mediciner som lindrar sjukdomstecknen. Hunden kan på så sätt leva ett drägligt liv ytterliggare en tid men medicineringen innebär inte att sjukdomen botas. Diagnostiseras med ultraljud Med elektrokardiografi (EKG) kan rubbningar i hjärtrytmen påträffas men detta symptom uppkommer i samband med flera andra hjärtsjukdomar. Genom att undersöka hundens hjärta med ultraljud kan den de specifika rubbningarna som utmärker DCM upptäckas dvs. hjärtats nedsatta pumpförmåga och förändringar i hjärtmuskulaturen. I sällsynta fall kan andra faktorer orsaka hjärtmuskelsvaghet så den slutgiltiga diagnosen DCM kan ställas först vi obduktion. Blodprov samlas in till forskningen Just nu pågår en genetisk forskningsstudie om DCM hos Newfoundlandshund, Grand Danois och Irländsk varghund. Hur den genetiska forskningen går till står det beskrivet mer utförligt om på vår hemsida (http://hunddna.slu.se ). Den kliniska fasen av detta projekt leds bland annat av veterinären Jens Häggström som är professor i internmedicin på Sveriges lantbruksuniversitet. Studien ingår i det stora Europeiska samarbetet LUPA och just nu undersökt hundar i flera länder med avseende på förekomsten av DCM. När kommer gentester att bli tillgängliga? En forskargrupp i USA har nyligen utvecklat ett gentest för en typ av kardiomyopati hos boxer (arytmogenhögerkammar kardiomyopati (ARVC)).Just denna typ karakteriseras av grava störningar i hjärtats rytm och mindre av hjärtförstoring och nedsatt pumpförmåga. Denna upptäckt betyder sålunda inte att vi automatiskt har ett test för andra typer av kardiomyopatier (såsom DCM) inom Boxerrasen eller i andra raser. För att utveckla dylika test måste specifika genetiska studier utföras att identifiera den mutation i arvsmassan som orsakar sjukdomen hos den aktuella rasen. Från de drabbade hundar som uppfyller speciella kriterier tas blodprov för att isolera DNA till de genetiska analyserna. Även äldre friska hundar av de tre ovannämnda raserna samlas in för att göra det möjligt att i analysen se exakt var i arvsmassan de friska och sjuka hundarna skiljer sig åt. Innan den genetiska studien kan påbörjas krävs ett visst antal sjuka och friska hundar till studien för att få signifikanta resultat. När den genetiska orsaken är klarlagd kan arbetet med att utveckla ett genetiskt test inledas för att minska förekomsten av DCM i de drabbade raserna.   Ur GD-Nytt 2007 nr 4 Idag ingår två grand danois i forskningen kring dilaterad kardiomyopati. Detta tack vare hanhundsägarens och uppfödarens samarbete och ömsesidiga förtroende och ansvaret för rasen, då det framkommit att hanen har en begynnande DCM och har valpkullar efter sig. Jens Häggström, professor i hundens hjärtsjukdomar och projektledare för SGDKs arbete med att hitta genen för DCM, påtalade bl.a. på symposiet 2004, att för att fastställa arvsgången för DCM är en fördel om man kan begränsa det familjärt, vilket vi nu är på god väg att göra. Hjärtmuskelsjukdomar kan indelas i primära och sekundära hjärtmuskelsjukdomar, där den primära uppstår primärt i hjärtat ofta utan känd orsak, medan den sekundära orsakas av inflammationer, toxiner, ämnesomsättningsrubbningar eller förändringar i blodcirkulationen. Primära hjärtmuskelsjukdomar kan i sin tur indelas i dilaterad cardiomyopati, DCM, hjärtmuskelsvaghet, där hjärtmuskelns sammandragningsförmåga är starkt nedsatt och hypertrofi sk (hjärtmuskelförtjockning) eller restriktiv cardiomyopati (hjärtmuskelstelhet) där hjärtats förmåga att fyllas mellan hjärtslagen är nedsatt. (A.T) DCM är den vanligaste förekommande formen av hjärtmuskelsjukdom. En viss överrepresentation ses hos hanhundar. DCM drabbar främst unga hanhundar i åldern 6-14 månader. Medelåldern för symtomdebuten för grand danois är 4,5 år, den yngsta var 3 månader och den äldsta 12 år. Medelåldern på hundar med någon form av hjärtsjukdomar var 5 år. Symtom vid DCM är andningssvårigheter, trötthet, försämrad aptit och hosta. Dessa uppträder ganska snabbt och orsakas av hjärtsvikt, d.v.s. vätska i lungorna (lungödem), lungsäcken, hjärtsäcken eller bukhålan, vilket diagnostiseras med röntgen av brösthålan och bukhålan. (e.r) För att fastställa DCM krävs ultraljudsundersökning av hjärtat (påvisar endast resultatet vid just detta tillfälle), EKG där den nedsatta pumpförmågan och förstoringen av hjärtats hålrum kan ses. EKG kan användas för att se förändringar av hjärtrytmen, arytmier, men arytmier är inte specifikt för DCM utan kan ses vid andra olika hjärtsjukdomar. Förmaksflimmer är den vanligaste diagnostiserade arytmin vid DCM. (A.T.) Då andra faktorer utöver DCM kan orsaka hjärtmuskelsvaghet och hjärtförstoring krävs obduktion för mikroskopisk bedömning och för en slutgiltig diagnos av DCM. De mikroskopiska förändringarna ihjärtmuskeln är mycket typiska för och ses uteslutande vid DCM. (A.T.) På många hemsidor och i olika valpannonseringar kan man se att det står att föräldradjuren är hjärtundersökta utan anmärkning. Detta är en vilseledande marknadsföring eftersom ultraljud, EKG och/eller auskultation endast påvisar resultatet vid just detta tillfälle och för dagen. Avelskommittén tar gärna emot information av hundägare där fastställd diagnos finns om DCM. Avelskommittén vill understryka att vi inte lämnar ut uppgifter om hundar vars hundägare inte gett sitt skriftliga medgivande. För rasens hälsa, både den fysiska och mentala, måste vi alla bidra med samarbete med ömsesidigt förtroende och respekt för varandra. Vi får inte glömma att vi har ett kulturarv. Vi ska ta tillvara vår tid, så vi har mer att lämna till nästa uppfödargeneration, än vad vi startade med. "Avla för att minska risken för att allvarliga sjukdomar och defekter nedärvs till avkomma". Källa: Överveterinär Anna Tidholm, Albano (A.T)